Donald Trumps vägran att acceptera fakta och sakkunniga utlåtanden som går honom emot är välkänd. Samma förhållningssätt tycks ha dykt upp på den svenska västkusten, kanske som ett tecken i tiden.
Donald Trump har i flera veckors tid vägrat erkänna sin förlust i det amerikanska presidentvalet trots ovedersägliga fakta. En samlad kår statstjänstemän och säkerhetsfunktionärer har kategoriskt tillbakavisat att det skulle ha förekommit några som helst indikationer på systematiskt fusk. Trumplägret har anlitat en kader juridiska ombud som nu tar strid om valutgången i flera delstater.
Ingen är väl egentligen förvånad.
Agerandet är helt i linje med karaktärsdragen som Trump visat upp tidigare, och som brorsdottern och psykologen Mary Trump skrivit om i boken ”För mycket och aldrig nog”. I boken skildras en hårdhänt uppväxt. Trump i det närmaste mobbas av sin far, något som resulterade i att Donald införlivade ett förakt för det som han uppfattar som svagt, enligt författaren. Och till det svaga hör att förlora – Trump delar som bekant upp världen i ”vinnare” och ”förlorare”. Till varje pris vill han nu undkomma sitt självförakt.
Häromdagen rapporterade Sveriges Radio om att skolpersonal på skolor i välbärgade områden upplever problem med påstridiga föräldrar. Enligt radioinslaget förekommer det att föräldrar använder sin status i näringslivet och sina titlar som påtryckningsmetod i samtal om barnens betyg.
Lärare och rektorer vittnar om subtila trakasserier, drev mot skolpersonal samt hot om repressalier. I vissa fall har det gått så långt att föräldrar tar med juridiska ombud på betygssamtal.
Marie Ahlén, rektor på Nygårdsskolan i Billdal på västkusten, har till och med tvingats ta fram en handbok för att hantera påstridiga föräldrar. Det är alltså inte någon enstaka föräldrar som spårat ur – det rör sig om ett mönster.
Magnituden och konsekvenserna är förstås helt andra än i fallet Trump, men det är samma grundläggande idé: jag ska ha något bara för att jag vill det, bara för att det ligger i mitt intresse, oavsett fakta eller sakkunniga utlåtanden, oavsett andras intressen. Det vittnar om en oerhörd respektlöshet inför skolan och lärarprofessionen liksom inför andra människor och gemensamma spelregler i stort.
Det är inget annat än försök till rå maktutövning. Kanske kan man till och med ana samma desperation som hos Trump, en rädsla för att ens barn ska hamna bland ”förlorarna”?
Kan det vara så att när välfärdssamhället krackelerar till förmån för en marknad där den starkes rätt råder, då ökar trycket på alla, fast på olika sätt – på ett vis i det välbärgade Billdal och på ett annat i det utsatta Bergsjön?
Stilla undrar jag hur en uppväxt bland de priviligierade kan te sig. Jag vet, det är svårt att tycka synd om den som föds med silversked i mun. Men vi pratar om barn. Om det innefattar att påtvingas ett förakt – och självförakt – för svaghet genom subtila trakasserier och kanske mer än så är det inget som något barn förtjänar – oavsett vem man är och var på samhällsstegen man växer upp.
Klas Hyllander
